När jag var liten var jag alltid den där lilla energiska, uppmärksamhetskrävande och spralliga ungen som aldrig kunde sitta stilla på samlingarna. Efter hand som tiden gick och jag blev äldre fick jag ofta höra av lärare och kamrater att jag skulle tona ner mig,att mitt beteende behövde tämjas. Mitt svar blev detsamma var gång, att om de inte såg den sympatiska, omtänksamma och hänsynsfulla människan i mig så kände de inte mig.

Jag växte upp i en liten stad med två gäng- moppegänget och hästtjejerna. Jag passade inte in någonstans och var aldrig riktigt med. Ibland kände jag mig nästan osynlig. Det var svårt att hitta någon att prata med, på riktigt. Jag tyckte om att sjunga och dansa och la upp mina låtar på internet. Där fick jag bra respons, en tjej tyckte att jag borde söka till musikgymnasiet i Stockholm. To start a fresh post.

När jag var liten lekte vi indianer året om. Det fanns alltid ställen att gömma sig på och sagor tog aldrig slut. Där vi bodde fanns bara gröna ängar. Där jag kunde och visste jag nästan allting. När jag blev lite äldre gav jag mig ut på de sju haven. Dit jag kom fanns bara cowboys med pistoler. Jag ville vara som dem, men siktade dåligt och stövlarna var för stora. Jag ville inget hellre än att vara modig och stor.

När jag fick veta att tomten inte finns kände jag ilska och vrede och ville hämnas på alla familjer som ljugit för mig. Iklädd tomtedräkt drog jag ut till havs och fann en blåval. Tillsammans reste vi jorden runt och kidnappade barn som vi fyllde våra säckar med. En inte helt så ovanlig dag i Kalifornien ramlade vi ner genom en skorsten och damp rakt ner i Angelina Jolies famn. Angelina bjöd på kaffe och bullar.