Ord på ord, känslor och liv. Publicerat i Okategoriserade Leave a Comment. Låten antar att det inte händer så mycket. Publicerat i Okategoriserade 1 Comment. Publicerat i Okategoriserade 1 Comment. Det är vår tid nu. Förresten, har jag sagt att jag flyttat igen? Just gå.

Nu har det blivit dags för plan B. En del av den planen är nog att lägga ner det här med att försöka blogga. det är nog bäst så verkar det som.

Men Peter Pohl vet att regnbågen bara har åtta färger och atroposoferna vet att vi bara har ca 12 sinnen och jag vet att man inte kan räkna våra tankar i procent. Så nu var det dags. Trots frånvarande av kommentarer och kategorier.

Skarpladdad, du syntes i mörkret. Femton sekunder, att du ens kom dit. Pulse, livrädd för ljus. Två hugg, ett solskensleende i november. Livlöst ansvar, lyckligt lottad. Du är värd blod, visst fanns det hopp. Ögonlocken sprängda, men aldrig trodde jag. Torpeddrömmar, att det var genom dig vägen skulle gå. Rättvist dömd, till en evighet. Ett av de var jag inte där. Jag blir ibland rädd för hur jag är.

Jag skrev två dikter i natt, det första jag skrivit på månader. Den ena är nog mest bara strunt, den andra är kanske ett mästerverk. Ni får välja själv vilken som är vilken. And acting as though we know. How to get where we want. But telling the truth which you should. A Lifetime That Lasted a Week. Tremble, tremble, tremble my hands. The hunger in my gut. Or the words he spoke. Waiting, waiting, waiting for what.

När man jobbar på café finns det mycket att oroa sig för; småsaker som om lönen räcker till och om kunden var allergisk mot de där tomaterna man inte skulle lägga i salladen. Men framför allt oroar man sig för att förklädet skulle kännas så mycket som ett par byxor att man glömde själva byxorna och gick med rumpan bar hela dagen.