Om jag så skriver in ett endaste intetsägande, felstavat ord så hamnar jag rätt. Disken som lämnades, idag är det kaos i köket. Minstingarna i familjen Ekeröd har nu sprungit ut och nått en terminal med oändligt många destinationer på den resa som kallas livet. Hos Lisa bland de franska bergen.

I kvarteret där jag bor. Kantas gatorna av små trähus i alla möjliga pastellfärger. Husen smyckas ut med vit dekor likt kanten på ett tårtpapper. Husen ligger placerade lite hursomhelst som om allt är en tillfällighet. Det finns bakgårdar och förfallna hus mer hemliga än alla andra. Står cyklar lutade mot staket för prydnadens skull. I trädgårdarna hänger linor med prickiga vimplar mellan hustaken. Och det finns vita utemöbler med plats för utefrukostar.

Un mardi où les deux cochons ont été tués.

Tankar, tankar och åter tankar. Återigen skrivs ett inlägg under resandets gång. Denna gånget tar tåget mig mot huvudstaden och havet. Det är Biscaya som väntar på en handfull rookies, blivande skeppare. Sommaren, hösten och ännu en vår. Att inte veta, inte ha en aning om var jag befinner mig om ett år ger mig en svindlade känsla om att faktiskt ha hela världen framför mina fötter.