Det kommer till mig mellan raderna i en av alla sånger om kärlek. Även i det personliga finns politiken. Även det politiska styrs av vad som är personligt. Det gör dem inte till samma sak. Jag måste våga tro på mig, lita på idealen som finns även om de inte genomsyrar varje samtal om kärlek. Jag måste våga leva undantaget jag så gärna vill vara. Jag måste våga stå för det skamliga som jag njuter så av.

You are the generation that bought more shoes and you get what you deserve. Firar vi med att tvätta. snart ska jag orka baka och städa också. snart sa jag! Helgen har varit fin och konstig. Det är uppställt och det stör mig. När ska man lära sig att stoppa det där onödiga ältandet där man bara hittar på saker i sitt huvud. Slösöndagar som alltid känns bortslösade och idag kanske kanske jag gör något som jag skulle.

Så helt plötsligt började jag leva livet. Och jag levde livet och dejtade den där killen nivet som jag skrev om. Ända tills det visade sig att han var ett riktigt praktsvin. Som absolut inte ville vara med mig. Fastän jag ville vara med honom. Sen åkte han till Frankrike för att knulla fransyskor och jag. att jag ville ju inte ha honom. Så när han kom tillbaka och ville fika och satt på andra sidan av ett fikabord och hasplade fram ett.

Jag har inga biverkningar eller komplikationer. Jag är inte så begränsad som jag trodde att jag skulle vara; godis går fortfarande ner, så det gäller ju att hålla igen även nu. Jag är så tacksam för mitt jobb.

Började twittra förra veckan- ångrar mig redan. Körde min mobil i tvättmaskinen igår. Tillsammans med lakanen, 70 min tvätt i 90 grader. Den funkar inte längre kan man nu konstatera. När jag kom hem på kvällen igår satte jag mig efter ett tag för att kolla min mail. Förteckningen bifogas nedan och i pdf-format. Nu är min arbetsdag slut, känns inte som jag fått något gjo.

Min högsta önskan i dagsläget är att få flytta hem igen. Jag är less på att bo så långt ifrån familjen. Detta innebär att jag trålar på Platsbanken varje dag och skriver ansökningar på nätterna. Detta projekt har pågått i lite över två år och hittills har det blivit några snubbel på mållinjen med mycken frustration och gråt som följd. Nu har jag kommit på en idé som kanske leder till en ny strategi. Får se om det blir nåt.