Förra helgen var vi i Malmö och firade min mormors 70-års dag. Passade även på att ta en fyra generationers bild. Med en mamma som fått den obotliga sjukdomen nackellacksfeber är det inte konstigt att dottern får fina naglar. Jag har fått lite tid med Harleyn på sistonde.

En svår and jobbig grej. Du har så lätt att stampa sönder, när Du väl fått in en fot. Det är så lätt att kasta kärlek där den vackert tas emot. Men det är inte lika lätt att vara såld på nån som inte går att nå. Det är snart en vecka sen Du ringde, så jag börjar nog förstå. Du kan så vackert sätta ord till alltihop när vi är två. Du har ett sätt att bara glömma, när problemen tränger på. Ett sätt att gömma mig för stormen, när Du vill och när Du kan.

Börjar bli trött på sjukhus känner jag. Först gallsten and nu det här. Ska det aldrig sluta? Måste nog skärpa mig gällande kosten också. Är bara väldigt petig med maten.

DU ÄR DÄR NÄR JAG TAPPAR ALLT. JAG TÄNKER PÅ FÖRRA VALBORGSMÄSSOAFTON. Jag vet att jag är konstig som inte kan låta dig gå, men jag är kvar i samma tankar som för ett år sedan. Du är mitt beroende och jag känner en märklig känsla av tvång varje gång jag letar upp dig igen. För ska jag tänka på F istället? Jag klarar nämligen inte det. Så det är enklare att tänka på dig, för jag vet att jag iallafall klarar av att leva med den smärtan. Det har gått ett år - jag har vant mig nu.