Jag har ju precis glömt att visa mitt hår som jag var och fixade i onsdags förra veckan! Jag kan inte riktigt minnas när jag sist var hos en riktig frisör? Dåliga gener eller familjens? Men så har jag funderat ett tag på att bli lite ljusare i håret och sånt ger jag mej inte på själv hemma. Nä någon måtta får det allt vara med dumheterna! Mitt hår växer ju som ogräs och håret nådde nästan ner till rumpan! Men lite förändring är det dags för kände jag! Ja så heter det tror jag! .

Det gick riktigt bra att hålla sig till endast 500 kcal på en dag. Blev lite yr på eftermiddagen men annars gick det riktigt, riktigt bra. Middagen åt jag strax efter 18 för att slippa gå och lägga mig hungrig, men pimplade en hel del vatten.

Den här bloggen handlar om mitt liv som ultralöpare och vägen mot mina drömmar! Batteribyte Garmin Forerunner 305. Det som inte får hända! I onsdags efter att ha tränat ett 6-timmars backpass i Kungsberget, Gävle tog jag tåget från Centralstationen i Stockholm för att åka hem. Jag sprang tillsammans med Ellen- Pace on earth. Och vi var på jakt efter många höjdmeter! Vi tränar för att klara UTMB. Så det här var inget. Nöjda efter 6-timmar och knappt 2000 hm åkte vi till Stockholm. De sakerna som var i väs.

En träningstokig triathlontjej som brinner för Ironman-distansen. Race rapport Ironman Kalmar 2016. Efter Kalmar Ironman 2015 anmälde jag mig direkt på plats till året därpå 2016. Det jag inte visste då var att jag var gravid med lilla Loe i magen. Jag lämnade aldrig tillbaka platsen utan jag tänkte lite i det blå, kanske kunde det vara möjligt att vara med en bit på banan så jag behöll min plats och såhär i efterhand är jag glad att jag gjorde det. Veckorna gick och Ironman börj.

Många som börjar eller vill börja träna har inte ett så stort hum om vad de ska göra på gymmet. När jag lade om mitt fokus från utseende till styrka så blev allt så mycket enklare och roligare.

Du måste inte vara så jävla duktig hela tiden. - Va, är det sant? Söndag 24 april 2016. Önskar jag kunde skriva att jag svischat in i vecka 12 och att tiden går så fort, men sanningen är ju att det är precis tvärtom. Tiden har aldrig gått mer långsamt, att en dag kan vara så lång är ganska skrämmande. Eller snarare - att den kan gå så fort när man är en del av vardagen. Livet på en pinne, eller vad det heter. Öppnar upp den stängda bloggen.

Min plats, helt enkelt. I helgen har jag börjat känna igen mig själv igen, så jag håller alla tummarna att influensan flytt sin kos nu. I helgen har det varit premiär för Pillerill med orienteringstävling och Skruttafisan hade sin tredje helg i skogen. Alltid kul att vara med när de tävlar. Jag var med dom idag och igår och fick lite utomhustid. Helt ljuvligt, även om det behövdes underställ. Inte bra med tid över.