Önskan, längtan, hopp och förtvivlan. Efter 9,5 års kämpande skedde ett mirakel. Efter läkning och nya behandlingar, lyckades vi igen på fjärde försöket av hormonstimulering insemination.

Om livet i stort, men mest om vår ivf-resa. Notering, ingen brasklapp! 27 juni, 2015. I dag för ett år sedan. Det där två rosa strecken på graviditetstestet. 41 veckor senare kom han. Eller kanske är jag lagad? Total eufori. Det mest fantastiska och underbara. Det är att få älska en liten, liten människa så att det gör ont. Det är att få vara en familj.

Ofrivillig barnlöshet, PCO, missfall, IVF, graviditet och slutligen livet som mamma, så småningom kampen efter ett syskon. Det underliga är att jag har ganska mycket molvärk idag.

Jag har bestämt mig för att det här inte blir någon mammablogg. Jag har startat en privat och ickeanonym blogg istället. Däremot låter jag bloggen ligga kvar, för jag vet hur viktigt det är att som ofrivilligt barnlös hitta såna här bloggar och bli påmind om att det kan gå! Trots PCO och andra hinder så finns det solskenshistorier. Jag vill vara en sådan. Snälla läsare för att ni följt mig under den här resan! Ni ställde upp på alla sätt, inte bar.