Kontakt, sade löjtnant Strömberg, sjuhundra meter, höger fem och en halv, upp en. Han markerade vant målen på sin skärm. Peka, håll inne, och välj. Gula cirklar omslöt snabbt de fordon som nu rörde sig över kullen. Jag ser dem, sade menige Johansson. Löjtnant Strömberg tog upp radion från sin klyka. Det här är Adam Adam till alla Adam. En högtalare sprakade till liv.

2008, oktober tror jag att det var, skapade jag den här bloggen. Den är, och har varit, fylld av diverse olika saker och ting som är jag och det jag håller av. Men numera känns den halv, eller som om den spottar ur sig saker enbart på grund av dåligt samvete - eller kanske bara av vana. I somras skapade jag en wordpressblogg, på prov, men den var ingen.

Stulen från Paulina Pockets facebook. Och jag kände ett sug i magen och ett behov av att ta mig dit. Och en sorg över att det kommer hända först nästa säsong. Och allting blev en enda stor mix av att jag inte orkar vara här längre och jag orkar inte flytta hem till Jönköping, ens för en kortare tid. Och jag var möjligen en av de bästa! Måndag.

Det har allt varit några trevliga månader, med lite mer post än normalt. Men, som med det mesta annat måste även detta någon gång ta slut. Figur som höll på att k.

Ge Wonmug en chans och var ärlig, förhoppningsvis blir det bättre än här. Ibland letar man efter någonting. Ibland hittar man det man letar efter, ibland gör man det inte. Ibland letar man inte, men hittar någonting ändå. Det här är historien om hur jag hittade min andra och nuvarande tygpåse. Eller mindre vanliga förtäringsplatser såsom framför kyrktorn. Som kunde sluta både bra. Mer än så tänker jag inte berätta om resans in.

Slutprodukten går nu att ladda ner härifrån. När jag skriver det här är det tretton minuter kvar av februari. Det innebär att det är tretton minuter kvar av mitt buddhistiska leverne. Tretton minuter som jag kommer att tillbringa framför datorn, om ingenting väldigt oväntat inträffar. För en stund sedan ringd.