Jag älskar, därför finns jag. Längtan som efter 6 års kamp ledde till våra älskade tvillingar Ture och Sixten. Nu har resan tagit en ny vändning och efter vårt första syskonförsök verkar en ny liten krabat flyttat in i min mage. Tiden bara rusar och jag hinner inte med.

En blogg om ofrivillig barnlöshet, IVF och äggdonation och att vi blev änglaföräldrar till Isak. Efter 15 års försök har vi fått underbara små tvillingar. Änglaföräldrar åt vår älskade Isak. Efter den något röriga fm kom vi i väg, barnen sov hela vägen och vi åkte direkt till hotellet. Där åt vi mellis och sen provade vi poolen. Barnen var inte dugg imponerade, kallt och lite läskigt. Men golvbrunnen i duschen däremot. Idag har vi fyllt sandlådan med sand o.

Varför inte så viktigt? Mitt älskade barn. Du vet ännu inte att jag finns, men jag lovar att hämta dig så snart jag kan. Upplagd av Jakten Efter Total Lycka. Länkar till det här inlägget. Hur kommer ditt hår att lukta? Kommer du att dansa till musik och sång eller är det inte riktigt din grej? Hur blir vår första tid tillsammans? Är du liten eller stor när vi får dig? 1, 2 eller 3 år? Minns du något av din bakgrund? Fredag 3 juli 2015.

Om ivf, längtan, hopp och förtvivlan. Om glädje, tårar och hormoner. Om lyckan att få ett barn och längtan efter ett syskon. Om syskonförsök och upprepade tidiga missfall. Med dottern fick jag också en rejäl hormonrand, men än så länge har ingen dykt upp, och det förstärker min teori om att det är en liten lillebror där inne. På riktigt känns det som att jag börjar bli en ny människa och det är så skönt! Väntr.

Jag trodde inte ens att det var möjligt? I flera år innan vi belv gravida testade jag ju vid ägglossning och sedan vid mens - varje månad, i flera år.

Oj vad tiden går! Det var länge sedan jag skrev ser jag. Inte undra på att jag fick en kommentar för några veckor sedan där det frågades hur det går för oss. Så här kommer en kort uppdatering. Det är bra med oss båda, pojkvännen och mig alltså. Kanske ännu bättre än vanligt faktiskt. Vi njuter av livet är uttrycket jag kommer på. Vet ni vad jag menar? Jag har ett mycket bra liv, är oförskämt lycklig just nu, men samhället, världen. vart är allt på väg? Ok det blev en .

Tankar, sorger och segrar på min resa mot att bli en frivilligt ensamstående mamma. Dagarna rullar på och jag njuter av semestern.

Vi gör allt för att vår familj ska bli fler. Jag är i någon form av ett ingenmansland. Jag hör inte hemma någonstans. Jag har avskärmat mig från allt umgänge under en väldigt lång tid nu. Jag har fortfarande några vänner kvar. Hur som helst så är barnet kommet till världen. Vi har fortfarande inte pratats vid. Jag har förmedlat mina gratulationer. Men inte mycket mer än så. Hon var min bästa vän. Vem kan man öppna sig för? Anting.