1 år om inte mer. Bloggen har tagit storstryk och ärligt talat har jag inte tänkt på den förrän nu igen när jag känner att jag behöver komma tillbaka för att skriva av mig lite. Jag ska ändra lite på det hela, ska nog flytta bloggplats helt och hållet! Blev lite paff och förvånad, för det har jag inte gjort! Man gör inte så. Och sen går den persons lillasyster och sprider lögner som hon påstår jag har gjort? Det har jag aldrig gjort! Dessutom så är våran slä.

Jag har börjat blogga på annan plats och planerar att radera den här bloggen. Se därför till att hoppa in på Lite jävla guldkant på tillvaron. Och börja följa den istället vetja! Länkar till det här inlägget. Här har ni mig igen. I fönstret står nya gamla krukväxter. Jag har varit och plundrat i min bortgångna farmors hus igen, och plockat hem en himla massa ganska vanvårdade pelargoner.

When Words Fail, Music Speaks. Hon kan inte fly, kan aldrig bli fri. Så hon måste fortsätta andas tills livet kommer återe. Många pratar om att man inte är sin sjukdom. Att man inte ska tappa bort sig själv bland alla symptom som slåss om uppmärksamheten. Man ska se det ljusa även i det mörka. Man ska inte låta sjukdomen ta över ens liv. Inget ont som inte har något gott med sig. Jag tänker som såhär att det är en sak att leva.

Tycker mest jag ser ut som ett fån som försöker få till en vettig bild genom att ta en fjortisbild i spegeln istället för att knacka på hos grannen och be om hjälp. En något mer lyckad bild, ett något kortare hår. Överlag är det dock en.

Bland virrvarr, döskallar, hög snurrighet, en nypa trams, katter, frenetiskt fotografande och en stor kopp kärlek. Håller på med en ny blogg. Nytt liv, ny blogg. Ska pilla med utseendet idag. Varit utan Lithium nu i nästan ett år. Helt sonica! Jag känner att jag inte behöver medicin nu heller. Känns underbart! Verkar som om dagens ord får bli; UNDERBART! Borde sova, men jag har nog inte riktigt ro till det. Så jag får väl försöka k.

This is not a Happy Day. Två månader i Honduras and counting. This is not a Happy Day.

Det är dags att säga farväl. Jag har nu bestämt mig för att denna bloggen kommer att förvaras i ett litet fack i livet som har vart och det är dags att gå vidare. Andra prioritering i livet samt att jag har börjat jobba såpass mycket att jag knappt hinner andas på rasterna. Bloggen känns som att den inte kommer kunna få samma fokus igen som jag har försökt att ge den.