Så långt jag kan minnas mig själv har jag alltid varit den försiktiga och blyga typen. Jag gillade att vara för mig själv och leka med min docka Selma. Selma var den enda som jag kunde prata med och berätta hur jag mådde inners inne. Åren gick och Selma blev mindre och mindre viktig. After you read this, you should delete and write your own post, with a new title above. To start a fresh post.

Hur kul var det att fira detta när man mår som man gör? Jo, jag fick även en p-bot på 400 kr för jag hade parkerat fel, det är datumparkering i Trelleborgs Kommun. Fy fasen det hade jag totalt glömt. Så p-bolaget, ett litet bidrag på alla fucking hjärtans dag. Fan just nu suger allt. Vad har hänt sedan sist jag skrev? Sjukstuga och snart en kurs till ända.

När jag var liten var jag alltid den där lilla energiska, uppmärksamhetskrävande och spralliga ungen som aldrig kunde sitta stilla på samlingarna. Efter hand som tiden gick och jag blev äldre fick jag ofta höra av lärare och kamrater att jag skulle tona ner mig,att mitt beteende behövde tämjas. Mitt svar blev detsamma var gång, att om de inte såg den sympatiska, omtänksamma och hänsynsfulla människan i mig så kände de inte mig.

Jag växte upp i en liten stad med två gäng- moppegänget och hästtjejerna. Jag passade inte in någonstans och var aldrig riktigt med. Ibland kände jag mig nästan osynlig. Det var svårt att hitta någon att prata med, på riktigt. Jag tyckte om att sjunga och dansa och la upp mina låtar på internet. Där fick jag bra respons, en tjej tyckte att jag borde söka till musikgymnasiet i Stockholm. To start a fresh post.