Tankar, sorger och segrar på min resa mot att bli en frivilligt ensamstående mamma. Dagarna rullar på och jag njuter av semestern.

Vi gör allt för att vår familj ska bli fler. Jag är i någon form av ett ingenmansland. Jag hör inte hemma någonstans. Jag har avskärmat mig från allt umgänge under en väldigt lång tid nu. Jag har fortfarande några vänner kvar. Hur som helst så är barnet kommet till världen. Vi har fortfarande inte pratats vid. Jag har förmedlat mina gratulationer. Men inte mycket mer än så. Hon var min bästa vän. Vem kan man öppna sig för? Anting.

Känslor, känslor, känslor. Nu har vi kommit hem från vår utlandsresa. Vi hade det jättebra med mycket sol och värme. Och det bästa av allt, jag lyckades till stor del koppla bort tankarna kring barnlösheten och levde där och då. Trodde att resan skulle fylla på min energi och ork men så blev det tyvärr inte. Snart semester och mer väntan. Lilla jag och min längtan.

Sist och slutligen tror jag de jobbiga känslorna beror på att jag är trött. Jag skulle kunna sova hur mycket som helst just nu, känns det som. Nästa vecka har vi semester, så det känns skönt. Nästa ultraljud tror jag får bli på en privat mottagning, fastän vi måste åka till en annan stad. Vägen hit har varit lång och krokig, så vi vill ha en läkare som är professionell, engagerad och trygg.

Efter diagnosen - hopp om ett gott liv med endometrios. Länkar och hjälpmedel att ladda ner. Så var semestern snart slut. Trots brist på sol och värme, och mindre brist på blåst och regn, så har jag haft det riktigt, riktigt bra. Jag har mått bättre än vad jag gjort de senaste två åren.

Om livet i stort, men mest om vår ivf-resa. Notering, ingen brasklapp! 27 juni, 2015. I dag för ett år sedan. Det där två rosa strecken på graviditetstestet. 41 veckor senare kom han. Eller kanske är jag lagad? Total eufori. Det mest fantastiska och underbara. Det är att få älska en liten, liten människa så att det gör ont. Det är att få vara en familj.

En blogg om viktnedgång som medel för att få bli gravid. En fantastisk liten kille! Vi hade en normal förlossning och allting gick bra. Vi mår bra, läker ihop lite varje dag, och lär känna varandra.

En blogg om IVF och ofrivillig barnlöshet. Här är vår historia! 25 juli, 2015. Vad beror det här på? Vågar inte föräldrar idag att sätta gränser? Säga åt sina barn på skarpen och därmed vägleda dem om vad som är fel? Sådana frågor tycker jag är intressant att diskutera! Vad tror ni om det? 23 juli, 2015. Jo, det är klart att ma.

I natt hade jag mycket mensvärk och i morse kom mer mer blod. Nu var det också färskt blod. Jag bestämde mig för att sjukskriva mig och ringde kliniken. Det fanns en ledig tid idag så vi åkte snabbt iväg. Det var helt tomt i min livmoder. Helt tomt! Jag fick ta blodprov och mitt HGC-hormon var nästan nere på 0. Läkaren tror att jag har fått ett tidigt missfall, förmodligen precis efter att det fäst. Det är så himla jobbigt! 3 mars, 2015.

Det var en liten pojke, vår lilla son som aldrig fick leva mer än några månader i min mage. Vi satt på sjukhuscafét och väntade, hela tiden gick jag in på toaletten oc.