Tankar, sorger och segrar på min resa mot att bli en frivilligt ensamstående mamma. Dagarna rullar på och jag njuter av semestern.

Vi gör allt för att vår familj ska bli fler. Jag är i någon form av ett ingenmansland. Jag hör inte hemma någonstans. Jag har avskärmat mig från allt umgänge under en väldigt lång tid nu. Jag har fortfarande några vänner kvar. Hur som helst så är barnet kommet till världen. Vi har fortfarande inte pratats vid. Jag har förmedlat mina gratulationer. Men inte mycket mer än så. Hon var min bästa vän. Vem kan man öppna sig för? Anting.

Sist och slutligen tror jag de jobbiga känslorna beror på att jag är trött. Jag skulle kunna sova hur mycket som helst just nu, känns det som. Nästa vecka har vi semester, så det känns skönt. Nästa ultraljud tror jag får bli på en privat mottagning, fastän vi måste åka till en annan stad. Vägen hit har varit lång och krokig, så vi vill ha en läkare som är professionell, engagerad och trygg.

En blogg om IVF och ofrivillig barnlöshet. Här är vår historia! 25 juli, 2015. Vad beror det här på? Vågar inte föräldrar idag att sätta gränser? Säga åt sina barn på skarpen och därmed vägleda dem om vad som är fel? Sådana frågor tycker jag är intressant att diskutera! Vad tror ni om det? 23 juli, 2015. Jo, det är klart att ma.

Om längtan efter att få höra små barnfötter komma tassande och den något omtumlande resan dit. Och lite om mitt liv i övrigt med hundar, hus och andra intressen. Och att jag slipper mens under vår vecka i Grekland nästa vecka! Man får vara glad för alla små saker i livet. Och jag vet inte, jag vill inte ha nåt planerat .

Det var en liten pojke, vår lilla son som aldrig fick leva mer än några månader i min mage. Vi satt på sjukhuscafét och väntade, hela tiden gick jag in på toaletten oc.

Väntan o längtan efter att bli tre. Oron, frustrationen, rädslan o sorgen över att behöva lämna över kropp o kontroll till någon annan än mig och min man. IVF 1 och 2 misslyckades så under hösten 2016 väntar vårt 3e försök. Har dåligt samvete, fast jag vet innerst inne att jag inte behöver ha det. Jag har nämligen inte träffat mamma sen julafton, dvs 2. Och absolut inte lång tid.

IVF nr A nr3 Missfall. Idag gjorde det inte lika ont som igår men det kändes ändå. Jag har däremot varit lite gladare idag då jag har blött lite mer så det måste ju ändå vara mensen. Tror det är enda gången man kan vara glad åt blödning just nu. Sen kommer det vara min stora fasa om några dagar. Tänka sig, även om man försöker att inte hoppas för mycket så gör man det ändå.

Det är faktiskt inte den bästa kombinationen. Jag är inte alls delaktig i bygget vilket är så frustrerande. När jag och min man har projekt mm deltar vi båda lika mycket, vi hjälps åt med allt! Nu går inte det, jag är med och handlar material och planerar men det också var jag gör. Vi tog sovmorgon till 10. Så himla skönt! Bebis hickar, bökar och trycker på åt all.